Boxholms Hemträdgårdsförening

Lördagen den 24 augusti 2013 gjorde vi en resa med egna bilar till Kinaparken vid Bastedalens herrgård. Kinaparken firade 50-årsjubileum detta år. Vi hade som vanligt väldig tur med vädret, soligt och nästan vindstilla.

Utöver Kinaparken besökte vi även Anitas trädgård i Motala på hemvägen.

Tyvärr kom det bara 7 personer när vi samlades vid Boxholms Folkets Hus. Men vi visste att ytterligare 2 personer skulle ansluta från Motala.

Som vanligt började vi med att leta reda på ett bord för att inmundiga vårt medhavda kaffe ...

samtidigt som medlemmarna från Motala anslöt.

Kinaparken började anläggas 1961 i ett igenvuxet kalkbrott. Man kliver ner för en brant trätrappa och befinner sig plötsligt i en helt annan värld. Det är alldeles tyst, inte ens ett vindsus.

Egentligen skall man nog besöka Kinaparken ensam. Man kan då sätta sig ner, njuta av tystnaden och meditera i någon av de olika kinainspirerade byggnaderna. Det blir inte riktigt detsamma när man är ett lite pratsamt sällskap.

Bland det första man möter är denna guldfärgade buddha-staty.

Parken som är inbäddad av bergväggar och svensk natur har en jättestor näckrosdamm avdelad av en gräsgång. På en konstgjord ö finns en liten pagodliknande paviljong.

Utsmyckningen liknar inte vanliga svenska prydnader utan man får en känsla av att vara i närheten av ett kinesiskt tempel som vaktas av två drakliknande lejon.

Växtklimatet är väldigt milt. Solen skiner ner och värmer dalen och stenväggarna. Det är ingen vind så fuktigheten från dammarna blåser inte bort.

Vår trädgårdsintresserade grupp hittade rariteter inne i busksnåren. Enligt uppgift finns det magnolior, lönnar, katsura, paradisbuskar, kvitten, ginko, bambu, pioner, vildrosor, höstanemoner, hostor, bergenia och mängder av näckrosor.

Dalen är ju inte särskilt stor så man stötte på föreningsmedlemmar titt som tätt.

När vi var där hade katsuraträden börjat få höstfärg. I mitten av september, när katsuraträden doftar som mest kaka innan bladen faller, brukar man ha parken upplyst.

Lejonen inbjöd till närmare studium ...

liksom även paviljongen.

Ibland hittar man större träd som ofta är planterade som solitärer.

Gräsgångarna var smala så föreningsmedlemmarna fick gå i led.

En katsura speglar sig i det spegelblanka vattnet.

Himlen var klarblå och den speglade sig vackert i vattnet.

På kanten av stenbrottet växer stora tallar. Man får en känsla av att de snart skall välta, för det finns ju inte mycket jord utan nästan bara sten.

Så småningom kom vi till vägs ände ...

och fick gå tillbaka och beundra dammen från andra hållet.

På gräsmattan utanför receptionen hittade vi väldigt trevliga bord för vardera 8 personer. Det var väldigt lätt att sätta sig. Man behövde inte krångla genom att kliva förbi andra utan var och en hade sin egen stol.

Vi satt och njöt en stund i solskenet.

När alla kommit ut var det lunchdags. Vi hade bokat plats på Stjärnsunds slott så vi äntrade våra fordon och åkte iväg.

Men först måste vi naturligtvis shoppa lite i "Butiken Stjärnsund".

När alla hade handlat färdigt fortsatte vi, parkerade och promenerade sista biten genom slottsparken.

Vi samlades utanför restaurangen nedanför slottet tills tiden var inne för vår bokade tid.

Efter maten tog vi vårt kaffe och gick ut på verandan med utsikt över en vik av Vättern. Det var fortfarande strålande väder med små lätta moln.

När alla var mätta och belåtna gick vi ut i slottsträdgården. Vi hittade ett enormt lärkträd som nog hade sett ett och annat under årens lopp.

Slottets norrsida (baksida) ser nästan ut som en del av miljonprogrammet från 60-talet, om man bortser från de spröjsade fönstren.

Nere ifrån sjön gick en enorm trappa upp till slottet. Jag undrar hur det skulle kännas att hämta vatten från Vättern i två plåthinkar och sedan bära hinkarna uppför denna trappa.

Från altanen på slottets framsida är det en fantastisk utsikt över Vättern ...

och när man vänder sig om ser man slottet i all sin prakt.

Lite samtal på slottsgården, kanske av typen "Tur att man inte bor så här. Tänk så jobbigt det skulle vara att städa!".

Surt, sa räven.

När vi sett oss mätta på slottet och dess omgivning fortsatte vi till Anitas trädgård i Motala.

Värden och värdinnan hälsade oss väkomna. De har en ganska liten men välplanerad villaträdgård. I denna finns en enorm mängd växter, indelade i rum med olika namn.

Eftersom utrymmet är begränsat måste man tukta en del växter. Resultatet blir väldigt tjusigt.

Anita själv delade gärna med sig av olika tips.

En del känsliga växter var planterade i krukor för att kunna skyddas under vintern. Det ger ju också fördelen att det är enkelt att möblera om ifall en rotfast växt dör eller blir för stor.