Boxholms Hemträdgårdsförening

Lördagen den 30 juni gjorde vi en bussresa till Johnny Dahlgren och hans fantastiska trädgård i Ytterby, Loftahammar. Det är ju lite långt att resa dit bara för att titta på en trädgård. Därför hade vi planerat ett antal stopp på vägen. Resan utvecklade sig till en veritabel äventyrsresa.

Det började redan när vi startade från Boxholm. Chauffören hade uppfattat att vi skulle ta närmaste vägen till Loftahammar och började köra 32-an norrut. Snabbt fick han kontraorder och fick svänga in vid OK/Q8-macken och vi fick en sight-seing genom Boxholm för att komma ut på Malexandervägen.

Den första anhalten var Adelsnäs herrgård i Åtvidaberg. Vi tyckte att det fanns mer att se utefter Malexandervägen än utefter E4. Tyvärr var det nog ett misstag. Personer som bor i Boxholm har nog åkt Malexandervägen åtskilliga gånger. Den är ju mycket krokig och bussen kunde ofta bara köra 40 km/tim. Det tog därför lång tid innan vi var framme vid Adelsnäs och för att inte spräcka tidsschemat blev det ett alldeles för kort uppehåll. Vi hann inte gå runt och njuta av parken.

Vi hann i alla fall att äta vår medhavda matsäck. De flesta satte sig närmast ingången...

medan bland annat chauffören hade picknick på den stora gräsmattan.

Nästa anhalt var glashyttan Lilla Återbruket i Vråka i Norra Tjust.

Det var ungefär 15 km från Loftahammar till Vråka. Vägen var smal och krokig. Det var många bilister som fick tungan i halsgropen när de mötte vår stora vita buss på vägen. Men vi kom fram utan missöden och tiden var väl tilltagen. Hyttan var mindre än vi hade föreställt oss. I fönstret visades exempel på produkter som man hade tillverkat av engångsglas.

Ägarna berättade villigt om verksamheten.

Idén är att ta engångsglas i form av burkar och flaskor och smälta om dem till nya former. Man smälter bara om delar så att man kan ana vad originalet kom ifrån. Här har man utgått från Abbas sillburkar...

och här är originalet en liten snapsflaska som också visas som jämförelse.

Men vi är ju en trädgårdsförening med delvis andra intressen...

När jag kom ut från boden ropade Marianne att jag skulle fotografera en viss växt. Ett halvdussin medlemmar stod och diskuterade vad det kunde vara för någonting. Man var överens om att det var en salvia. Vi frågade ägarinnan som kom ut och påstod att det var en stäppsalvia. Men hon ångrade sig snabbt och ringde någon som tydligen kunde. Vi fick det korrekta svaret: Muskatellsalvia (Salvia sclarea).

Från Odla.nu: "Muskatellsalvia är en väldoftande tvåårig växt. Första året kommer det bara fram en liten bladrosett. Andra året sätter den fart och blir c:a 120 cm hög. Den brukar självså sig. Blommorna är blekrosa."

Vi frågade om vi kunde få ett skott. Men hon berättade att den var tvåårig och pekade på ett antal frösådda plantor. När signalen gick att vi fick ta plantor så blev det rusning.

När alla var nöjda med besöket åkte vi tillbaka på den smala vägen till Loftahammar. Återigen mötte vi bilister som väl undrade varför den stora bussen åkte på denna lilla väg.

Efter besöket på glashyttan var det dags för lunch.

Lunchen var förbeställd på Sjökrogen i Loftahammar och vi anlände nästan exakt vid den tid som avtalats. Det var dukat för oss 37 personer. Villkoret var att vi var färdiga 14.00 för då skulle man möblera om och duka för ett bröllop.

Vi lät oss väl smaka.

Vi hade en väldig tur med vädret. Så efter maten passade några på att svalka sig i sommarvärmen med en glass.

När vi var mätta och belåtna var det dags för färden mot slutmålet, Johnny Dahlgrens trädgård i Ytterby.

Vi åkte mot Flatvarp enligt Johnnys beskrivning. Plötsligt fick vi se skylten med "Ytterby 1", men bussen hann åka förbi och chauffören fick backa ett femtiotal meter. Chauffören var ganska tveksam eftersom det var en enskild väg men gick till slut med på att åka ned. Det var en smal väg som inte verkade vara avsedd för att åka med buss. Trädgrenarna var låga och skrapade taket. Till slut kom vi fram till en ladugårdsplan med ett hus och trädgård vid sidan om där några personer satt och fikade.

Men trädgården var inte alls så fantastisk som vi hade uppfattat i tidningsreportagen. Det visade sig att vi kommit till "Gamla Ytterby". Vi var tvungna att vända på bussen. Ägaren av trädgården visade chauffören hur han kunde köra ner mot trädgården på den smala vägen. Men när bussen skulle backa visade det sig att den hade kört fast. Ju mer han backade desto mer grävde sig bakhjulen ner. Vi gick ut för att minska vikten med några ton men det hjälpte inte.

Chauffören gick ut för att inspektera läget och insåg att han behövde hjälp. Fastighetsägaren ringde någon med traktor som skulle komma och hjälpa. Vi letade reda på en telefon som hade täckning ute i ödemarken och ringde Johnny Dahlgren. Det visade sig att han bodde på gångavstånd. Men vi hade bland annat en deltagare som hade rullator. Johnny lovade att komma och hämta dem som hade svårt att gå.

Vi andra gav oss iväg och tog oss fram till fots sista biten.

Johnny hann tillbaka lika snabbt som vi och kunde visa sin trädgård.

De flesta tyckte att det var värt besväret. Växterna var mycket frodiga och det kändes ibland som man befann sig i en djungel. Johnny berättade att vi befann oss ungefär i växtzon 2. Tomten var från början ett berg som sluttade så det var inget stående vatten. Under de tjugo år som han byggt upp trädgården har hundratals kubikmeter jord transporterats dit.

Plötsligt kunde man hitta växter som normalt är svåra att klara, åtminstone hos oss, t.ex. fackellilja (Kniphofia Uvaria).

Tomten var ju inte jättelik trots att det ibland kändes så. Vart man än tittade kunde man se medlemmar i Boxholms Hemträdgårdsförening.

Det fanns många näckrosdammar, en del med fiskar. Dammarna fanns på olika nivåer på den sluttande tomten. Jag misstänker att det räcker med en pump som tar vatten i nedersta dammen och pumpar upp till översta. Sedan kan vattnet rinna i damm efter damm. Eventuellt slam sjunker till botten ungefär som i en trekammarbrunn. Här är en av de större dammarna med en enkel bro. Vinkeln på bron gör den mycket mer inbjudande än bara en vanlig rak bro.

Tomten hade ingen synlig avgränsning. Det verkade nästan som om den höll på att överta naturen.

När vi sett oss mätta på trädgården och fått gott kaffe tog vi kontakt med chauffören. Han berättade att bussen nu stod på rätt köl. Den första traktorn hade inte lyckats dra loss ekipaget. Dessutom gick den första kättingen av. De fick tillkalla en större traktor och kraftigare kätting. Med gemensamma krafter kunde de bägge traktorerna dra loss bussen. Vi promenerade tillbaka till bussen.

Det sista planerade besöket var att gå runt på "Källviks brunn". I Källvik bodde en gång i tiden Povel Ramel och det var här han skrev "Sorglösa Brunn". Vi anlände till Källvik men det fanns ingen turistskylt som angav var brunnen och pensionatet fanns. Det fanns en avtagsväg till badplatsen men vi fortsatte på återvändsgatan rakt fram. Efter några hundra meter svängde vägen och verkade bli smalare. Det syntes ingen vändplats och med våra tidigare erfarenheter åkte vi inte vidare. Trafiken var gles så chauffören backade bussen tillbaka till avtagsvägen.

Vi såg en parkerad bil så vi knackade på tillhörande hus. Ett äldre par kom ut och undrade vad som stod på. De menade att vi skulle åka tillbaka några hundra meter och ta första vägen åt vänster. Där fanns inte heller någon skylt, men vi svängde in. Det fanns en väg som hette "Sorglösa brunns väg". Det verkade ju lovande, men även denna väg smalnade av. För säkerhets skull knackade vi på i närmaste hus och en äldre dam öppnade.

Hon berättade att detta var det nya Källvik. Brunnen och panget (pensionatet) låg där vi hade varit förut. Men alla husen som tidigare tillhörde brunnsområdet var nu i privat ägo. Kaféet var stängt sedan lång tid tillbaka. Själva brunnen fanns i en liten byggnad om ungefär 3 x 3 meter och den innehöll ett museum.

Sens moral:

Var skeptisk till det du läser på nätet. Ofta är man ambitiös och lägger in ny information. Men sedan glömmer man att ta bort eller ändra när det sker förändringar.

Klockan var mycket och det blev ett unisont "JA" på förslaget att vi skulle ta snabbaste vägen hem. Vi stannade dock till i Åtvidaberg där många köpte en varmkorv.